Historia | underskinnet

En lång historia kort

Väsen har en lika lång historia som vår värld har, när planeten var ung och de första ickemagiska livsformerna började ta sig upp ur havet seglade redan lung omkring i luften, drakarna och lindormarna regerade på marken och leviathanerna dominerade havsdjupen. Under Karbonperioden började nympher dyka upp bland berg, vatten och skogar och dryader sprang ur träd som sigillaria och voltzialer.
Allteftersom naturen utvecklades dök det också upp fler väsen, men den riktiga explosionen av väsen skedde en god tid efter att däggdjuren tagit över efter dinosaurierna.

Drakarna och krutet

Under en stor del av den kända historien har drakarna varit den högsta makten ibland väsen. Inte för att de bestämt varit goda ledare, eller välvilliga utan snarare för att de varit flertaliga och fullständigt hänsynslösa när det kommer till strid. Främst hanarna styrde och ställde då de ofta växte sig större än honorna och inte hade några ägg eller ungar att tänka på.
Fram till innan krutets uppkomst levde drakarna gott, människor fruktade dem och andra väsen lät dem hållas i stor utsträckning. De stal unga och oskyldiga människor till mat och njöt av att utmana en riddare eller två. De var stolta varelser som inte backade för något form av motstånd.

När människorna uppfann krutet i öst, och sedan tog det med till västerlandet blev människorna ett reelt hot. Under 1300-talet, ett århundrade efter svartkrutets ankomst till Europa, hade drakarna minskat kraftigt i antal.

En drakes upptäckt

År 821 kläcktes en kull drakar, varav en utav dem är helt blek vit och mycket mindre än sina syskon. Denna drake växer långsamt, och håller sig på sin kant till skillnad från de andra drakarna som snabbt växer i storlek och njuter av att hålla ihop. Hans namn är Aulus och han är en bevingad drake som snabbt lämnar familjen bakom sig och bosätter sig på en bergstopp i Tibet. Den lokala lung lämnar honom i fred då han mest bara sitter där och inte stör lokalbefolkningen. Efter en tid byggs det ett tempel i byn Alchi nedanför honom, och han fascineras av munkarnas meditation. För att komma dem närmare ser Aulus bara en möjlighet, att förklä sig som en människa han också. Det tar honom lång tid att komma på hur, då det här är något helt nytt, men till slut så sitter han där i en form som liknar människorna nedanför honom. I sin hand håller han en bergskristall som för honom nästan skälver av energi.
Tack vare sin upptäckt kunde Aulus ta sig en plats i det sakta växande templet, och han skiftade frekvent mellan sin sanna hamn och sitt människoskinn.

Mänskligt skinn till alla

I takt med att Aulus såg människorna i Öst göra framsteg började drakarna i Väst svälta. Människor levde inte lika väl som tidigare, och drakarnas primära födokälla (skyddade ungdomar) började sina. När han såg krutet lämna Kina på väg till Europa tänkte han inte mer på saken förrän han nåddes av nyheter via andra väsen om hur drakarna började dö ut.
Aulus flög tillbaka hem och sökte efter sin familj, och erbjöd varje drake han mötte på vägen att lära dem skifta till mänsklig hamn. Ingen var intresserad, hannarna alltför upptagna med att kämpa mot människorna. Honorna var svåra att finna då de fått kämpa allt hårdare för att hålla sina ägg och ungar levande, eller så fann han dem i vrede efter ännu en förlorad kull där bara ordet människa tvingade honom till flykt. När han fann sin mor övertalade han henne att försöka skifta hamn, och hon spred det vidare till några andra honor som gömde sig, mest unga honor utan möjlighet att försvara sig.
Tiden gick och drakarna sjönk än mer i antal, både svält och människornas krutvapen tog död på dem. De som valt att följa Aulus råd och skifta till mänskligt skinn överlevde och de få unga hanarna som fanns kvar följde villigt honornas ord. De äldsta honorna samlades och delade upp styret mellan de kvarvarande blodslinjerna och varje linje hade sin matriark.

Skogstrollens uppkomst

När allt fler väsen tog efter drakarna och lärde sig Aulus besvärjelse för att byta hamn varnade han noga att inte skifta förrän man var gammal nog att göra det på egen hand. Tyvärr hände det att föräldrar som gömt sig bland människor med sina barn i hemmet ibland överraskades av människor. Utan möjlighet att fly skiftade de sina barn för att inte människorna skulle upptäcka en fey, centaur eller tengu. När människorna lämnat hemmet och föräldrarna ska skifta tillbak barnen finns inget föremål att använda för att återföra den sanna formen, och de flesta lämnade ifrån sig barnen. För dem med övernaturliga sinnen var plötsligt alla spår av väsen raderat från barnen och allt som fanns kvar var ett mänskligt barn.
Dessa bortbytingar spreds i en generation innan det blev allmänt känt och man undvek i det längsta att skifta sina barn. De barn som lämnats iväg växte oftast upp, fullt ovetande om sitt egentliga arv. När dessa "människor" sedan får egna barn händer det ibland att deras barn föds... deformerade. Konstiga öron, fjäll, klor, till och med vingar och svans och allt annat du kan föreställa dig. Men mänskliga.
Detta är skogstrollen, halv-väsen som inte har någon som helst kontakt med sin inre magi. De kan inte skifta till helt mänsklig hamn och leva bland människor och passar inte heller in bland väsen. De välkomnas ibland, men kan aldrig räkna med att leva i frid tillsammans med något annat än skogstroll, undangömda.

Den nya maktbalansen

I och med drakarnas nedgång valde matriarkerna att stiga tillbaka från den stora politiken bland väsen. I och med att många väsen just börjat anpassa sig till att leva delvis bland människor lades mycket tilltro till de med mest erfarenhet av att leva nära människor: fey, sídhe och predatorer som tidigare fått väldigt lite politiskt svängrum.
Fey och sídhe, eller vampyrer som de gruppas ihop som, är till sin natur väldigt mångsidiga och har en parasitisk/symbiotisk relation till människor till skillnad från predatorerna som också försökte få makt i det vakuum som drakarna lämnat. Predatorerna sjönk däremot i antal och framgång av samma anledningar som drakarna börjat svälta: människorna under emdeltiden innehöll nästan ingen näring för väsen och i modern tid har predatorer fått det svårare och svårare då människor blir allt mer observanta och mindre vidskepliga.
Naturväsen har haft mer eller mindre god tur i maktskiftet, skogsväsen i stora orörda områden (Skandinavien, Ryssland, naturparker osv.) har det ganska bra då de har en god tillgång till sin näringskälla. Naturväsen som fått sina marker förändrade av människan har det svårare, de är oftast fortfarande i ett stadie av anpassning om de ens överlevt.
Av dessa är det vampyrerna (sídhe och fey) som tagit mest makt från att ha varit några av de svagaste folken. De delar på styret och är från sitt samröre med människorna något mer vältaliga än många andra små väsen som försöker ta makten.
Det finns inget stort styrande organ bland väsen och det har det aldrig funnits, däremot har många raser sina egna interna system. De som rör sig i den allmänna politiken är mer starka viljor som sliter och trycker åt olika håll och folken skickar sina utsedda delegater.

Skogstrollens roll idag

Det är inte lätt att vara folket som står emellan. Skogstroll ser i många fall för omänskliga ut för att kunna passa in i det mänskliga samhället samtidigt som de inte heller räknas som väsen. Att kalla dem ett folk är även det missvisande då det inte direkt finns någon organisation eller struktur hos skogstrollen i stort. Det som finns är mindre samhällen och familjegrupper som håller ihop och försöker ta hand om varandra. De saknar vapen och de saknar magi och har ingen större grupp som skyddar eller talar för dem. Människor har genom de århundraden som skogstroll existerat i bästa fall inte haft en aning om att de skiljer sig ifrån dem och i värsta fall bränt dem på bål eller ställt ut dem att dö i skogen som riktigt små. Väsen har fram till de senaste århundradena inte brytt sin nämnvärt. Förutom de väsen som behöver äta av intelligenta varelser då.

Från början, då artens existens blev känd under 1400-talet, var skogstrollen inte mångtaliga. Rovväsen tömde inte byar helt men i takt med att människor blev allt farligare byten började många hungriga väsen se mer mot skogstrollen. Man upptäckte också att skogstroll innehåller en högre mängd magisk energi och livskraft än människor, att det ger en än starkare boost att äta ett troll än en människa. Skogstrollen har aldrig varit på utrotningens brant men de har under åren fram till 1800-talets början bara marginellt ökat i antal.

När drakarna insåg att det fanns andra användningsområden för skogstroll förändrades däremot läget. Dels erbjöds byar och populationer skydd i utbyte mot drakungar och dels blossade slavhandeln med troll upp på allvar. Att cirka femtio procent av de barn som föds mellan skogstroll och äkta väsen blir troll gjorde även det sitt till att skogstrollen explosionsartat blev fler.

I dag finns det skogstroll över hela världen. De lever både i egna små byar på landsbygden och i små comunityn i städer där de kan hålla sig under radarn från människor och väsen (om de har tur). Försvinnanden och dödsfall bland troll är fortfarande väldigt vanligt och de har än så länge inte kommit särskilt långt i processen att organisera sig. Varken nationellt eller globalt.